Klimatpacifism

Att ändra livsstil känns säkert bra för den som tagit till sig miljöfrågan som en  religion. Det påminner om pacifism. Klimatpacifism, till synes en stor tanke. En övertygelse så känslostark att verkligheten utestängs. Klimatpacifism fungerar bara i himmelen, inte på jorden.

Lösningen på mänsklighetens klimatpåverkan kommer inte att kunna lösas med livsstilsförändring, därför att mindre handel och konsumtion bromsar utvecklingen av resurssnål teknik. Det i sin tur fördröjer övergången till en klimatsmart civilisation. Eftersom global uppvärmning redan pågår, har vi inte tid att dröja kvar i ett teknik-primitivt samhälle.

Vår konsumtion har också visat sig vara bästa medicinen mot fattigdom. Ja, utan konsumtion hade vi saknat det mesta, från smarttelefoner till god sjukvård. Kinas enorma befolkning skulle lida idag om ingen köpt deras prylar. Och tack vare vår slit och släng konsumtion av datorer, mobiler och ITC-algoritmer har Indien lyft några hundra miljoner ur extrem fattigdom och minskat födelsetalen. Vägen mot välfärd går via ekonomisk tillväxt. Den livsstilen är en kultur, befäst eftersom den bevisligen lett till mänsklighetens enorma framsteg.

Om vi i de rika länderna skulle bryta vårt livsstilsmönster genom att minska hadeln med omvärlden påverkas levnadsstandarden negativt i både rika och fattiga länder. Klimatet förbättras inte för att vi minskar våra inköp. Den lilla utsläppsminskning vi skulle bidra med genom något snålare livsstil motsvarar inte konsekvensen av att utvecklingsländernas ekonomiska utveckling fördröjs. Det skulle bara föra med sig att man fortsätter köra gamla bilar i världen, och inte förnyar sina kraftverk. Och då shoppingtsunamin väller in om tio år med hundratals miljoner nya konsumenter är det bra om kylskåpen är resurssnåla. Resurseffektivitet imorgon utvecklas endast om vi byter kylskåp idag.

Den här vägen har vi chans att minska utsläppen och ohållbara uttag av naturresurser tillräckligt snabbt i det globala perspektivet. Att tro att enkel livsstil kan exporteras är ett önsketänkande. Det är klimatpacifism. Tyvärr sker global uppvärmning snabbt, det finns inte tid för blåögda drömmar.

 

Oändlig tillväxt är möjlig!

”Evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld”, har blivit en något av en självklar sanning bland de som menar att marknadsekonomin leder till miljöförstöring och resursbrist. Men hela uttrycket är en myt.

Än så länge finns inget exempel på att resursbrist skulle stoppat den globala tillväxten. Och det är ganska självklart, uttrycket innehåller nämligen vetenskapligt sett ett avgörande grundfel. Vi lever inte i en ”ändlig värld”. Vi lever i universum.

Teoretiskt sett har vi därmed tillgång till oändligt med energi och naturmaterial och har följdaktligen allt det fysiska som behövs för evig tillväxt. Kunskap är också en nödvändig resurs, tack och lov är det en ständigt ökande resurs, och utan kända gränser. Sammantaget finns inga tillväxtgränser ur naturvetenskaplig synvinkel. Vi är inte ens tvingade att åka ut i rymden, i praktiken finns tillräckligt med energi och material på jorden för fortsatt tillväxt i hundratusentals år.

För mindre än tio år sedan kunde man läsa i tidningar och fackböcker: ”Vi har nu gått in i ”peak oil”, vilket betyder att oljan snart är slut, och om drygt 10 år kommer vi att se början på ”peak coal”. Andra nödvändiga resurser kommer också att börja ta slut. Tillväxtens gräns är nådd.”

Idag är det ingen som bekymrar sig för om oljan tar slut eller inte, och allra minst om eventuell kolbrist. Genom åren har det funnits många liknande hot om annalkande resursbrist som efter en tid kommit på skam. Teknoevolutionen har varje gång fått hoten att blekna bort.

Men, men, det finns en hake här, säger kritikerna, även om energin och naturresurserna skulle räcka, så begränsas tillväxten av planetens ekologiska gränser! Exempelvis växthuseffekten och utsläpp av skadliga ämnen i haven.

Det är klart, om vi fortsätter pumpa in växthusgaser i atmosfären kan det äventyra vår tillväxt. Men, varför skulle vi fortsätta på den vägen? Det är ju tekniskt möjligt redan idag att producera allt vi vill, och konsumera det, helt utan växthusgaser. Växthuseffekten är ingen ofrånkomlig fysikalisk gräns. Därmed hindrar den inte evig tillväxt!

Och varför skulle vi bara fortsätta sprida fosfor och mikroplaster i haven, och varför skulle vi fortsätta låta farliga kemikalier nå ut i naturen? Nej, vi stoppade förstörelsen av ozonskiktet, vi avlägsnade svavelutsläppen och förbjöd de värsta gifterna. Samma sak gäller alla hot mot de planetära gränserna – de kan och kommer att avlägsnas över tid. Evig tillväxt är möjlig, om vi vill det.