Månad: december 2017

Klimatpacifism

Att ändra livsstil känns säkert bra för den som tagit till sig miljöfrågan som en  religion. Det påminner om pacifism. Klimatpacifism, till synes en stor tanke. En övertygelse så känslostark att verkligheten utestängs. Klimatpacifism fungerar bara i himmelen, inte på jorden.

Mänsklighetens klimatpåverkan kommer inte att kunna lösas med livsstilsförändring, därför att mindre handel och konsumtion bromsar utvecklingen av resurssnål teknik. Det i sin tur fördröjer övergången till en klimatsmart civilisation. Eftersom global uppvärmning redan pågår, har vi inte tid att dröja kvar i ett teknik-primitivt samhälle.

Vår konsumtion har också visat sig vara bästa medicinen mot fattigdom. Ja, utan konsumtion hade vi saknat det mesta, från smarttelefoner till god sjukvård. Kinas enorma befolkning skulle lida idag om ingen köpt deras prylar. Och tack vare vår slit och släng konsumtion av datorer, mobiler och ITC-algoritmer har Indien lyft några hundra miljoner ur extrem fattigdom och minskat födelsetalen. Vägen mot välfärd går via ekonomisk tillväxt. Den livsstilen är en kultur, befäst eftersom den bevisligen lett till mänsklighetens enorma framsteg.

Om vi i de rika länderna skulle bryta vårt livsstilsmönster genom att minska handeln med omvärlden påverkas levnadsstandarden negativt i både rika och fattiga länder. Klimatet förbättras inte för att vi minskar våra inköp. Den lilla utsläppsminskning vi skulle bidra med genom något snålare livsstil motsvarar inte konsekvensen av att utvecklingsländernas ekonomiska utveckling fördröjs. Det skulle bara föra med sig att man fortsätter köra gamla bilar i världen, och inte förnyar sina kraftverk. Och då shoppingtsunamin väller in om tio år med hundratals miljoner nya konsumenter är det bra om kylskåpen är resurssnåla. Resurseffektivitet imorgon utvecklas endast om vi byter kylskåp idag.

Den här vägen har vi chans att minska utsläppen och ohållbara uttag av naturresurser tillräckligt snabbt i det globala perspektivet. Att tro att enkel livsstil kan exporteras är ett önsketänkande. Tyvärr sker global uppvärmning snabbt, det finns inte tid för önskedrömmar. De kan fördröja klimatlösningen och en hållbar utveckling

 

Oändlig tillväxt är möjlig!

  ”Evig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld” – något som många tror är en ofrånkomlig fysiklag. Det är ett mantra som fått enorm spridning, men påståendet är baserat på en gruvlig miss.

För mindre än tio år sedan kunde man läsa följande i tidningar och fackböcker: ”Resursuttaget går inte att öka längre framöver. Vi har nu gått in i tidevarvet ”peak oil”, och om drygt 10 år kommer vi att se början på ”peak coal”. Tillväxtens gräns är nådd.”

Idag är det ingen som bekymrar sig för om oljan tar slut, inte heller om eventuell kolbrist framöver. Det har funnits många liknande hot om annalkande resursbrist som efter en tid kommit på skam. Än så länge finns inte ett enda exempel på att globala tillväxten skulle avtagit på grund av resursbrist. Det är ganska självklart. Påståendet om att ”evig tillväxt inte är möjlig i en ändlig värld” innehåller det grovt grundläggande felet – att vi skulle leva i en ändlig värld. Vi lever nämligen inte i en ”ändlig värld”. Vi lever i en ”oändlig värld”,  universum.

Alla fysiska varor som mänskligheten skapar sker med hjälp av tre element; energi, naturmaterial och människors kunskap. Teoretiskt sett har vi som invånare i universum tillgång till oändligt med energi och naturmaterial. Kunskap är också den en oändlig resurs, kunskap kan påfyllas i det oändliga. Det finns således inga kända tillväxtgränser ur naturvetenskaplig synvinkel.

Vi behöver inte ens ge oss iväg utanför jordklotet för att skörda resurser, i praktiken har vi tillräckligt med energi och material i närområdet dvs. på jorden, för fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men, men, det finns en hake här, säger de tillväxtkritiska. Även om energin och naturresurserna skulle räcka till, så begränsas ju tillväxten av planetens ekologiska gränser! Exempel på sådana planetära gränser är växthuseffekten, utsläppen av skadliga ämnen i atmosfären och i haven. Dessa oönskade biprodukter påverkar de ekologiska system som människor och annat liv är beroende av, och vi människor är ju beroende av biosfären och ekosystem tjänsterna!

Visst, om vi fortsätter pumpa ut växthusgaser i atmosfären kan det äventyra vår tillväxt. Men, varför skulle vi fortsätta på den vägen? Skulle hela världen använda den bästa tekniken som finns idag kunde vi producera allt vi vill, och konsumera det, helt utan växthusgaser. Växthuseffekten är således ingen ofrånkomlig fysikalisk gräns som hindrar evig tillväxt.

Och varför skulle vi bara fortsätta sprida fosfor och mikroplaster i haven och varför skulle vi fortsätta låta farliga kemikalier nå ut i naturen? Nej, självbevarelsedriften stoppade förstörelsen av ozonskiktet, avlägsnade svavelutsläppen och många gifter. Samma sak gäller precis alla hot mot de planetära gränserna. De kan alla undvikas!

Evig tillväxt är möjlig – om vi vill det.