Är hållbar teknologidriven tillväxt överoptimistiskt?

Ur boken Ett jordklot räcker:

Teknologi- och civilisationsutvecklingen har alltid ifrågasatts. På 1800-talet sa kritikerna att den industriella revolutionen skulle orsaka fattigdom. På 1970-talet påstods det att skogsdöden skulle leda till katastrof. Under 1980-talen var det försurade insjöar och slit och släng-samhället som manifesterade tillväxtens och industrialismens fördärvlighet. Idag förfasar sig många över flygresor och allehanda elektronikprodukter.

Det finns människor som på fullt allvar vill bromsa fortsatta ekonomiska framsteg och backa till 1960-talets samhälle. Man minns denna tid som småskalig och jordnära, som stresslös och idyllisk. När man tänker på idyllen glömmer man lätt bort att kylskåpen krävde 90 procent mer energi än idag, och att vi lagade tänderna med kvicksilver istället för plast. Det fanns inga datortomografer och ingen medicin mot magsår.

Däremot fanns det mycket fler människor som saknade elektricitet. Det fanns också mer undernäring, barndödlighet och faktiskt också mera krig. Bilarna gick på blyad bensin och svavelutsläppen var 90 procent högre än idag. Försurade sjöar, nedsmutsade vattendrag och jordområden var stora bekymmer.

Det var teknikskiften som minskade svavelutsläppen och avlägsnade blyet i bensin.

Kritiken har vid varje tidpunkt utgått från att vi har kommit tillräckligt långt i utvecklingen av det moderna samhället. Men det har vi inte. Och i takt med att våra länder moderniseras, får vi större möjligheter att bry oss om djur och natur.

Exempelvis berörde inte dödandet av stora djur som kaskelotvalen människor speciellt mycket förr i tiden trots den plågsamma harpunjakten. Nyttan med valfett i form av lampolja och ljus trängde undan eventuell empati, då man i mitten av 1800-talet läste i skenet av kaskelotens fett.

På 1850-talet sysselsatte valindustrin över 70 000 personer i Amerika. Det fanns 900 fartyg i världen som jagade val och under ett av toppåren slaktades 8 000 valar vilket gav över 300 000 tunnor olja från djuren.

Speciellt den olja som fanns i den stora kaskelotens huvud, den så kallade spermacetioljan var eftertraktad. Den hade hög kvalitet och kostade hela 14,50 dollar per liter omräknat i dagens pengar vilket ledde till att kaskelotantalet minskade snabbt.

Men priset på valfett sjönk från 1859 då oljeborrningarna startade i Pennsylvania. Den snabba övergången till petroleumprodukter för belysning och andra ändamål anses ha räddat de sista kaskeloterna.

Ny teknologi kan alltså både rädda hotade arter och ge oss ett välstånd som gör att vi har råd att skona även rovdjuren.

 

Författare: Rune Westergård

Rune Westergård är entreprenör och miljödebattör. Debutboken "Ett jordklot räcker" utkommer 1.9.2016. Om varför teknologin kan övervinna miljö- och klimathoten, och öka välfärden.

En kommentar till “Är hållbar teknologidriven tillväxt överoptimistiskt?”

  1. Det var en alldeles utmärkt artikel i Aftonbladet . Själv är jag inte på sociala medier. Inte av klimatskäl men av tidsskäl. Det skulle vara intressant att veta hur mycket produktiv tid som ägnas åt sociala medier som istället kunde ägnas åt att minska klimatpåverkande åtgärder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.