Är hållbar teknologidriven tillväxt överoptimistiskt?

Ur boken Ett jordklot räcker:

Teknologi- och civilisationsutvecklingen har alltid ifrågasatts. På 1800-talet sa kritikerna att den industriella revolutionen skulle orsaka fattigdom. På 1970-talet påstods det att skogsdöden skulle leda till katastrof. Under 1980-talen var det försurade insjöar och slit och släng-samhället som manifesterade tillväxtens och industrialismens fördärvlighet. Idag förfasar sig många över flygresor och allehanda elektronikprodukter.

Det finns människor som på fullt allvar vill bromsa fortsatta ekonomiska framsteg och backa till 1960-talets samhälle. Man minns denna tid som småskalig och jordnära, som stresslös och idyllisk. När man tänker på idyllen glömmer man lätt bort att kylskåpen krävde 90 procent mer energi än idag, och att vi lagade tänderna med kvicksilver istället för plast. Det fanns inga datortomografer och ingen medicin mot magsår.

Däremot fanns det mycket fler människor som saknade elektricitet. Det fanns också mer undernäring, barndödlighet och faktiskt också mera krig. Bilarna gick på blyad bensin och svavelutsläppen var 90 procent högre än idag. Försurade sjöar, nedsmutsade vattendrag och jordområden var stora bekymmer.

Det var teknikskiften som minskade svavelutsläppen och avlägsnade blyet i bensin.

Kritiken har vid varje tidpunkt utgått från att vi har kommit tillräckligt långt i utvecklingen av det moderna samhället. Men det har vi inte. Och i takt med att våra länder moderniseras, får vi större möjligheter att bry oss om djur och natur.

Exempelvis berörde inte dödandet av stora djur som kaskelotvalen människor speciellt mycket förr i tiden trots den plågsamma harpunjakten. Nyttan med valfett i form av lampolja och ljus trängde undan eventuell empati, då man i mitten av 1800-talet läste i skenet av kaskelotens fett.

På 1850-talet sysselsatte valindustrin över 70 000 personer i Amerika. Det fanns 900 fartyg i världen som jagade val och under ett av toppåren slaktades 8 000 valar vilket gav över 300 000 tunnor olja från djuren.

Speciellt den olja som fanns i den stora kaskelotens huvud, den så kallade spermacetioljan var eftertraktad. Den hade hög kvalitet och kostade hela 14,50 dollar per liter omräknat i dagens pengar vilket ledde till att kaskelotantalet minskade snabbt.

Men priset på valfett sjönk från 1859 då oljeborrningarna startade i Pennsylvania. Den snabba övergången till petroleumprodukter för belysning och andra ändamål anses ha räddat de sista kaskeloterna.

Ny teknologi kan alltså både rädda hotade arter och ge oss ett välstånd som gör att vi har råd att skona även rovdjuren.

 

Klimatpacifism

Att ändra livsstil känns säkert bra för den som tagit till sig miljöfrågan som en  religion. Det påminner om pacifism. Klimatpacifism, till synes en stor tanke. En övertygelse så känslostark att verkligheten utestängs. Klimatpacifism fungerar bara i himmelen, inte på jorden.

Mänsklighetens klimatpåverkan kommer inte att kunna lösas med livsstilsförändring, därför att mindre handel och konsumtion bromsar utvecklingen av resurssnål teknik. Det i sin tur fördröjer övergången till en klimatsmart civilisation. Eftersom global uppvärmning redan pågår, har vi inte tid att dröja kvar i ett teknik-primitivt samhälle.

Vår konsumtion har också visat sig vara bästa medicinen mot fattigdom. Ja, utan konsumtion hade vi saknat det mesta, från smarttelefoner till god sjukvård. Kinas enorma befolkning skulle lida idag om ingen köpt deras prylar. Och tack vare vår slit och släng konsumtion av datorer, mobiler och ITC-algoritmer har Indien lyft några hundra miljoner ur extrem fattigdom och minskat födelsetalen. Vägen mot välfärd går via ekonomisk tillväxt. Den livsstilen är en kultur, befäst eftersom den bevisligen lett till mänsklighetens enorma framsteg.

Om vi i de rika länderna skulle bryta vårt livsstilsmönster genom att minska handeln med omvärlden påverkas levnadsstandarden negativt i både rika och fattiga länder. Klimatet förbättras inte för att vi minskar våra inköp. Den lilla utsläppsminskning vi skulle bidra med genom något snålare livsstil motsvarar inte konsekvensen av att utvecklingsländernas ekonomiska utveckling fördröjs. Det skulle bara föra med sig att man fortsätter köra gamla bilar i världen, och inte förnyar sina kraftverk. Och då shoppingtsunamin väller in om tio år med hundratals miljoner nya konsumenter är det bra om kylskåpen är resurssnåla. Resurseffektivitet imorgon utvecklas endast om vi byter kylskåp idag.

Den här vägen har vi chans att minska utsläppen och ohållbara uttag av naturresurser tillräckligt snabbt i det globala perspektivet. Att tro att enkel livsstil kan exporteras är ett önsketänkande. Tyvärr sker global uppvärmning snabbt, det finns inte tid för önskedrömmar. De kan fördröja klimatlösningen och en hållbar utveckling

 

Oändlig tillväxt är möjlig!

  ”Evig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld” – något som många tror är en ofrånkomlig fysiklag. Det är ett mantra som fått enorm spridning, men påståendet är baserat på en gruvlig miss.

För mindre än tio år sedan kunde man läsa följande i tidningar och fackböcker: ”Resursuttaget går inte att öka längre framöver. Vi har nu gått in i tidevarvet ”peak oil”, och om drygt 10 år kommer vi att se början på ”peak coal”. Tillväxtens gräns är nådd.”

Idag är det ingen som bekymrar sig för om oljan tar slut, inte heller om eventuell kolbrist framöver. Det har funnits många liknande hot om annalkande resursbrist som efter en tid kommit på skam. Än så länge finns inte ett enda exempel på att globala tillväxten skulle avtagit på grund av resursbrist. Det är ganska självklart. Påståendet om att ”evig tillväxt inte är möjlig i en ändlig värld” innehåller det grovt grundläggande felet – att vi skulle leva i en ändlig värld. Vi lever nämligen inte i en ”ändlig värld”. Vi lever i en ”oändlig värld”,  universum.

Alla fysiska varor som mänskligheten skapar sker med hjälp av tre element; energi, naturmaterial och människors kunskap. Teoretiskt sett har vi som invånare i universum tillgång till oändligt med energi och naturmaterial. Kunskap är också den en oändlig resurs, kunskap kan påfyllas i det oändliga. Det finns således inga kända tillväxtgränser ur naturvetenskaplig synvinkel.

Vi behöver inte ens ge oss iväg utanför jordklotet för att skörda resurser, i praktiken har vi tillräckligt med energi och material i närområdet dvs. på jorden, för fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men, men, det finns en hake här, säger de tillväxtkritiska. Även om energin och naturresurserna skulle räcka till, så begränsas ju tillväxten av planetens ekologiska gränser! Exempel på sådana planetära gränser är växthuseffekten, utsläppen av skadliga ämnen i atmosfären och i haven. Dessa oönskade biprodukter påverkar de ekologiska system som människor och annat liv är beroende av, och vi människor är ju beroende av biosfären och ekosystem tjänsterna!

Visst, om vi fortsätter pumpa ut växthusgaser i atmosfären kan det äventyra vår tillväxt. Men, varför skulle vi fortsätta på den vägen? Skulle hela världen använda den bästa tekniken som finns idag kunde vi producera allt vi vill, och konsumera det, helt utan växthusgaser. Växthuseffekten är således ingen ofrånkomlig fysikalisk gräns som hindrar evig tillväxt.

Och varför skulle vi bara fortsätta sprida fosfor och mikroplaster i haven och varför skulle vi fortsätta låta farliga kemikalier nå ut i naturen? Nej, självbevarelsedriften stoppade förstörelsen av ozonskiktet, avlägsnade svavelutsläppen och många gifter. Samma sak gäller precis alla hot mot de planetära gränserna. De kan alla undvikas!

Evig tillväxt är möjlig – om vi vill det.

 

 

 

 

 

 

Fossilbilen förpassas till historien

Vår tids största miljöutmaning är global uppvärmning på grund av växthusgaserna och det är här elbilen kommer in i bilden.

En uppmärksammad studie säger att elbilen kan vara en större klimatbov än en gammal fossilbil. Så har elbilen kritiserats i artiklar och debatter de senaste veckorna.

Det här synsättet påminner om hur man såg på de första bilarna i mitten av 1800-talet. De fick också utstå kritik – ett motstånd så starkt att det fördröjde lösningen på dåtidens stora miljöproblem – gator täckta av hästskit. De 100 000 hästarna i New York ersattes dock slutligen i början av 1900-talet av bilar, och så var det miljöproblemet löst.

Vår tids största miljöutmaning är global uppvärmning på grund av växthusgaserna och det är här elbilen kommer in i bilden. Trots att elbilen är så mycket renare än diesel- och bensinbilen i gatumiljön när det gäller kväveoxid, avgaspartiklar, marknära ozon och kolväten, och framför allt kan minska koldioxidutsläpp, får vissa den att framstå som en klimatbov.

Det är absurt – som att avstå från livräddande medicin med argumentet att biverkning kan förekomma. Men vem bryr sig om lite huvudvärk om döden kan undvikas.

Det är den svenska litteraturstudien av IVL Svenska Miljöinstitutet som fått absurda tolkningar i vissa medier. Då dylika forskningsrapporter används för att ifrågasätta elbilen gör man både närmiljön och den globala miljön en gentjänst.

Studien i sig har också tre stora och avgörande svagheter. Den ena är att man utgår ifrån att batterier inte kan tillverkas med närapå koldioxidfri el, något som exempelvis Tesla kan, och som också är målet för andra elbilstillverkare. I studien har man i stället utgått från att batterier tillverkas och laddas med en elmix som är fossilbaserad till över 50 procent.

Den andra svagheten är att inte beakta att dieselolja och bensin ger betydande koldioxidutsläpp då råoljan pumpas upp, transporteras, förädlas, hanteras och transporteras på nytt ett par gånger innan bränslet slutligen används i bilar. Den tredje och största bristen är att studien är en statisk betraktelse, en ögonblicksbild, som dessutom är föråldrad eftersom den visar läget för några år sedan. Med tanke på att det knappast finns någon större omvälvande teknik i världen än just elbilar, batterier och elproduktion borde man ha beaktat processen teknoevolution i livscykelanalysen. Nuläget och speciellt framtiden missas helt.

Det enda vettiga med denna IVL-studie och liknande är att de visar att batterier bör tillverkas med elektricitet producerad med minsta möjliga utsläpp av växthusgaser. Hela världen är på väg åt det hållet och därför kommer elbilen att accelerera från miljövinnare till att bli miljöängel. Fossilbilen kommer att förpassas till historien precis som hästvagnen.

 

 

 

Minskat flygande – ingen hållbar lösning

Flygskatt i syfte att minska flygandet, och till och med flygbojkott är ett par aktuella förslag för att få ner växthuseffekten. Avsikten är kanske god, men frågan är om det hela är genomtänkt. Minskat flygande kan rent av vara kontraproduktivt!

Eftersom flyget endast står för några procent av den globala växthus-effekten borde minskningen vara mycket radikal för att ha någon som helst betydelse för klimatet. Att enstaka individer här och där slutar flyga saknar betydelse, likaså är det med flygskatt som i Sverige skulle minska utsläppen med en procent i landet. I relation till hela världens flygutsläpp är det frågan om några tusendelar av en procent, vilket innebär att vår globala gemensamma atmosfär inte kommer att märka någonting.

Nej, låt oss ta ett radikalt grepp och leka med tanken att istället utfärda flygförbud. Vi förbjuder hälften av världens flygplan att lyfta! Det skulle ge en minskning av klimatpåverkan med två till tre procent. Man kan säga att också det är fjuttigt lite, men ändå inte helt betydelselöst.

Så, vad händer om världens folk tvingas flyga hälften mindre, vilka blir konsekvenserna? Ett är säkert, åtskilliga länder mister sina inkomster från turismen. Länder som är beroende av turism kollapsar, med oöverskådligt mänskligt lidande. Enligt World Travel & Tourism Council stod turismen för hela 10,2 procent av världens BNP år 2016. Branschen sysselsatte 292 miljoner människor vilket är vart tionde jobb på planeten!

Det finns 30 länder i världen där turismen utgör minst 20 procent av landets BNP och som mest 80 procent av BNP. Dessa länder finns geografiskt på ställen som i praktiken kräver flygresor.

Och, det är inte bara sol- och badturism som minskar, det drabbar också idrott, musik och övriga kulturbranscher. Sannolikt också affärsresor, såvida ingen internationell lag prioriterar dessa.

Inkomsthaveri betyder mindre satsningar på alla miljöåtgärder, så har det alltid varit vid ekonomiska recessioner. Fossila kraftverk och gamla bilar fortsätter då spy ut växthusgaser som en följd av försämrade ekonomiska resurser i de länder som verkligen skulle behöva investera i teknikskiften. För att inte tala om alla lokala miljöproblem som ännu finns i de här länderna.

Hälften mindre flygande kommer att påverka den globala ekonomiska tillväxten, vilket i sin tur drabbar investeringar i energibesparande infrastruktur. Investeringar i förnybar energi och jordbrukets klimateffektivisering minskar.

En mängd indirekta negativa klimatkonsekvenser av minskat flygande är självklara, dock ganska oöverskådliga. Sannolikheten för att de blir större än den fjuttiga minskningen som själva flygplanen står för, är dock ganska hög, för att inte säga solklar.

Eftersom det uppenbarligen finns en stor risk att minskat flygande fördröjer teknikskiften och därmed gör klimatet en gentjänst, borde det undersökas förrän man förespråkar åtgärder för minskat flygande. Den analysen finns inte – och det är underkänt klimatansvar.

 

 

 

Absurd studie om miljöpåverkan

Man kan på vetenskaplig grund visa att minsta risken för att dö av en obotlig sjukdom är att ta livet av sig. En färsk undersökning, av forskare vid bland annat Lunds universitet, är på samma absurda nivå.

Slutsatserna av undersökningen om vad en enskild människa själv kan göra för att minska sitt klimatavtryck har fått enorm uppmärksamhet, närmast för att man borde undvika skaffa barn. Vi borde också sluta flyga, undvika bil, med mera.

Dylika undersökningar är i stort sett värdelösa. Man utgår ifrån att världen är statisk, det vill säga att ingenting ändrar. Det är så fel som det kan.

Om en motsvarande undersökning skulle gjorts om skogsdöden och försurning av sjöar på 1970-talet skulle den också visat att människor, konsumtion och bilar är problemet. Då blev det tack och lov ingen reducering av varken människor eller energianvändning, utan istället ett teknikskifte. Bort från svavelhaltiga utsläpp. Samma sak med bly i bensin – ny teknik, och så kommer växthusgaserna att avlägsnas.

I stort sett allt vad en individ tar sig till ger utsläpp på grund av fossila bränslen, som är grunden i dagens energilösningar. Men nyfödda barn kommer inte att som vuxna använda den teknik vi använder idag.

Det som har verklig miljöbetydelse är systemövergripande teknologi-förändringar, framförallt civilisationens energisystem, som minskar- och småningom helt reducerar utsläppen.
Men nämnda studie ”The climate mitigation gap: education and government recommendations miss the most effective individual actions” utgår från att teknologin inte ändrar. Ingenting kan vara mera fel. Med detta statiska grundantagande i en dynamisk värld faller studien ihop som ett korthus.

Klimatexperter kommenterar sällan studier som den här utan låter dom passera. Antagligen tror man att budskapen får människor att tänka till, och det är huvudsaken.
Jag tror däremot att experterna inte gagnar hållbar utveckling med den inställningen. Nämnda studie ger en felaktig bild av hur miljötillståndet i världen verkligen kan ändra, och skapar dessutom dåliga unga samveten helt i onödan.

Biobränsle för flyg – långt ifrån enda pusselbiten

I en artikel i SvD (Forskare: Biobränslet kompenserar bara) argumenterar en Greenpeace talesman för en svensk flygskatt – han konstaterar att biobränslet inte räcker till för att minska flygets klimatpåverkan. Märkligt nog säger man inte ett enda ord om övriga alternativ i artikeln, utan man är helt låst vid tanken på att minska flygresandet.

Ifall biobränslet inte räcker till så finns det tack och lov kompletterande tekniska lösningar under utveckling, såsom bränsle-effektivare plan och bättre logistik samt på längre sikt eldrift och vätebränsle.

Och om tiden för den utveckling är för lång, så kan man redan idag klimatkompensera för flygresor, något som avlastar växthuseffekten från flyget. Kol offset kan göras på flera olika sätt. Politiskt borde man satsa på det här förändringsspåret eftersom det skulle ha flera positiva sidoeffekter till skillnad från flygminskning.

Det är olyckligt om Sverige, som har viljan och ekonomisk kapacitet, satsar på en typ av flygskatt som i allra bästa fall förbättrar Sveriges egen utsläpps statistik en aning, men inte minskar globala uppvärmningen alls.

Skulle de goda ambitionerna sättas på tekniken, (varför inte genom skatt) istället för på minskning av resor, skulle hela världen ha nytta av det. Den vägen är klimatets väg.