Rekyleffekten – en knuff till nästa nivå på utvecklingstrappan

Ju bensinsnålare bilar vi tillverkar, desto större blir bilarna och desto mera kör vi. Ju mer vi ökar produktiviteten i samhället desto mera ökar också vår köpkraft och konsumtion.

Den här typen av argument hör man ofta i miljödebatten, och fenomenet har också ett officiellt namn – rekyleffekten, från engelskans rebound effect.

Rekyleffekten innebär alltså en viss återtagning av effektiviseringsnyttan. Ökar produktiviteten så får enskilda individer råd att konsumera mer, och dessutom får fler människor i världen råd att köpa produkter och tjänster.

Konsekvensen av det här är ökad förbrukning av naturresurserna och mer utsläpp i världen, trots att den enskilda varan och tjänsten kan tillverkas med mindre material- och energiåtgång. Det är rekyleffekten i ett nötskal.

I miljödebatten används rekyleffekten ofta som ett argument för att inte sträva efter ekonomisk tillväxt. Man menar således att ytterligare ökad rikedom bara leder till mer konsumtion och förstörelse av klimatet och naturresurserna.

Vissa miljödebattörer menar därför att vi nått vägs ände med teknikutvecklingen om vi inte balanserar upp den. Seriösa förslag till sådan balansering finns med i olika politiska program och de går bland annat ut på att effektiviseringsvinsterna inte ska tas ut i form av högre löner utan istället genom förkortad arbetstid.

Människor skulle på så sätt få mindre pengar att konsumera för, och dessutom få tid över till miljövänliga aktiviteter, som exempelvis att ta cykeln istället för bilen. Enligt det här synsättet är det onödigt att fortsätta utveckla billigare och effektivare produkter.

Jag håller inte alls med dem som ser rekyleffekten som ett problem. Den här synen på teknisk utveckling avspeglar ett vanligt fenomen, nämligen att betrakta omvärlden och teknologin som statiska tillstånd.

Ett exempel på rekyleffekten är bilarna. Om bilar görs bränslesnåla börjar vi köra mera eller så köper vi större bilar, enligt de som tror att rekyleffekten är beviset på teknikens tillkortakommande. Då försvinner vinsten i bränsle- och CO2 minskning helt eller delvis, och det blir alltså en rekyleffekt.

Jag tror inte att människor i allmänhet börjar köra mera bil trots att bilarna hela tiden blir energisnålare – de flesta kör helt enkelt så mycket de behöver. Det finns en del belägg för att så är fallet.

Enligt statistik från svensk bilprovning är trenden under 2000-talet att det körs allt mindre bil, en minskning med i medeltal 100 mil per bil mellan år 1999 och 2014. Samma tendens finns i övriga Europa, Australien, Japan och till och med USA. Detta trots att det samtidigt blivit billigare att köra.

Tidningen ”På Väg” undersökte bränslekostnad per mil för en Volvo 240 årsmodell 1980 och en Volvo S60 årsmodell 2012. Det visade sig att det blivit 23 procent billigare att köra en Volvo de senaste 30 åren tack vare högre effektivitet, det vill säga att bilarna bättre kan utnyttja bensinen.

Det verkar alltså inte finnas ett samband mellan lägre bensinkostnad och ökat körande – med andra ord verkar det inte finnas någon rekyleffekt gällande bilen.

Att så är fallet finns det många förklaringar till: urbaniseringen fortsätter i hela världen, allt färre kör bil enbart för upplevelsen skull, tid är bristvara och extra bilkörande tar tid, alternativa transporter är mera attraktiva än förr, och bilen verkar inte heller i lika hög grad vara en statussymbol som förut.

I England räknade man på 1800-talet ut att välfärdens utveckling skulle begränsas av den markyta som kunde användas till havreodling. Då välfärden ökade skulle nämligen allt fler ha råd att använda hästtransporter. Eftersom hästarna matades med havre skulle ytan för havreodling bli så stor att välfärdsutvecklingen skulle stanna. Vi vet idag hur det gick med den rekyleffekten.

Visst existerar rekyleffekten, men lösningen är inte att bromsa den tekniska utvecklingen och tillväxten. Snarare borde vi hjälpa goda tekniklösningar på vägen, för att ta fram teknik som inte fördärvar planeten.

Vi kan inte hindra mänsklighetens utveckling och framsteg och därmed inte heller teknologispridning. Ett bekvämare och säkrare liv, kunskapshunger, sjukvård, kulturellt utbyte, socialt umgänge, handel, idrott, nöjen och underhållning kräver teknologi. Det här är också förklaringen till att vi på global nivå fortfarande ser en ökad mängd växthusgaser, trots att vissa länder lyckats öka energieffektiviseringen och byggt ut förnyelsebara energikällor.

Globalt sett existerar rekyleffekten, men i praktiken innebär den egentligen ingenting annat än att fler människor på jorden fått ett drägligare liv.

Rekyleffekten sett i ett längre tidsperspektiv, från mitten av 1700-talet till idag, är egentligen ingenting annat än höjd levnadsstandard över tid. Därför ska man inte se rekyleffekten som ett hot – den är de facto en knuff till nästa nivå på välfärdsbyggets utvecklingstrappa.

Den ofrivillige men nyttige lyxkonsumenten

Att handla ekologisk mat är något de flesta uppfattar som bra och hållbart och raka motsatsen till lyxkonsumtion. Inte ens de hårdaste konsumtionskritikerna brukar ifrågasätta om det är bra att handla ekologisk mat.

Ändå är det ingen överdrift att påstå att ekologisk mat är lyxkonsumtion. Det är bara i de rika länderna som ekomaten efterfrågas, och det är den välbeställda delen av befolkningen som har råd att köpa maten eftersom priset är högt.

Vi som köper ekologiskt är alltså per definition lyxkonsumenter, både medvetna och omedvetna sådana.

Lyxkonsumtion brukar uppfattas som något onödigt och kanske rentav fördärvligt, men faktum är att den kan vara oerhört nyttig, och det här gäller inte enbart mat. Det finns inget motsatsförhållande mellan lyxkonsumtion och medveten konsumtion.

De allra flesta produkter ­– från livsmedel till elektronikprylar – skulle nämligen inte utvecklas utan lyxkonsumenter. Att någon kan och vill konsumera dyra och ännu ovanliga produkter gör att de utvecklas och att priset med tiden kommer neråt. Samtidigt betyder utvecklingen också att produkterna hela tiden blir energi- och materialsnålare.

Som kommersiell produkt betraktad uppför sig den ekologiska maten precis som andra produkter: Högt pris i början på grund av blygsam åtgång men i takt med ökad konsumtion minskar priset i en nedgående spiral. Större volym och omsättning tillåter mer rationalisering vid produktens framställning och distribution.

Samtidigt ökar konkurrensen, allt fler vill vara med och dela på kakan, vilket ytterligare driver på utvecklingen. Priserna går ner med bibehållen eller bättre kvalitet. Nya ekologiska produktvarianter uppstår.

Exemplet med ekologiska livsmedel visar hur viktiga de tidiga (och vanligen välbeställda) konsumenterna är för att varor ska slå igenom och utvecklas. Det är de tidiga användarna som driver produktutvecklingen. De driver den genom och ut ur dödens dal, den fas som avgör om en produkt kommer att vidareutvecklas eller dö ut.

Sambandet mellan konsumtion och produktutveckling är oerhört starkt. Därför var det en gång i tiden också nödvändigt att någon köpte de första svindyra och klumpiga mobiltelefonerna. Tack vare vårt intensiva frossande i mobiler har de blivit bra och billiga, och till stor nytta för nästan alla sju miljarder människor på jorden. Det finns få andra uppfinningar som så markant ökat levnadsstandarden i u-länderna som just mobiltelefonen.

Ett annat bra exempel är cykeln. Idag är cykeln närmast en symbol för miljömedvetenhet, men när uppfinningen kom för drygt hundra år sen ansågs den förslappande och onödig. Dagens lyxvaror blir ofta morgondagens varmansvaror, och av den här orsaken skulle det vara viktigt att de som idag har råd att köpa elbil skulle göra det. Bara så kan den tekniken utvecklas så att fler har råd med den.

Samma typ av positiva utveckling kan vi vänta oss också gällande den ekologiska maten. Tills vidare är det så att ekologisk odling ger mindre skördar per hektar markyta än traditionell odling, vilket inte är bra med tanke på de stora ökande behoven hos en växande befolkning i världen.

Avkastningen per hektar odlingsyta kommer dock att öka vartefter ekoodlingen och produktförädlingen får utvecklas eftersom teknologisk evolution sker där konsumtion finns. Om konsumenternas preferenser alltmer går mot ekomat så kommer också den traditionella odlingen att utvecklas i riktning mot det ekologiska. Min profetia är att all mat blir ekologisk med tiden.

Endast bostadslösa veganer klarar sig med ett jordklot

Hur många jordklot skulle behövas om alla levde som du? Den frågan kan knappast någon ha undgått, och bland annat världsnaturfonden WWF har ett verktyg där du kan beräkna ditt eget personliga ekologiska fotavtryck. Det räknar fram antalet jordklot som skulle behövas om alla människor på planeten levde som du.

Jag lät WWF-verktyget beräkna mitt eget ekologiska fotavtryck, och med de uppgifter jag matade in blev resultatet att det behövs 3,5 jordklot om alla i världen levde som jag. Det är ungefär som nordbons fotavtryck i medeltal.

Sedan lät jag göra ett test. Jag matade in uppgifter om en påhittad livsstil för att försöka komma ner till endast ett jordklot:

– jag är vegan och köper ingen mat som inte är lokalproducerad

– jag använder inte bil eller motorcykel och gör inga flygresor

– jag åker maximalt två timmar tåg och en timme buss per vecka

– jag bor tillsammans med tre andra personer på 40 kvadratmeter

– vi har bara ved och fjärrvärme och håller inomhustemperaturen på 15-18 grader

– jag sätter högst 500 euro per år på husdjur, smycken, skönhet och maskinverktyg

– det senaste året har jag inte köpt TV, musikutrustning, MP3-spelare, mobiltelefon, kamera, tvättmaskin, diskmaskin eller torktumlare

– jag komposterar och materialåtervinner allt

Man kunde tro att den här minst sagt spartanska livsstilen skulle minska mitt ekologiska fotavtryck till en nivå som enligt WWF är hållbar. Men nej, det behövs fortfarande 2,1 jordklot!

I Finland har forskare vid Helsingfors universitet kommit till ungefär samma resultat med en annan beräkningsmetod. Slutsatsen av den uträkningen är att endast en bostadslös vegan lever hållbart.

Mot den bakgrunden kan man fråga hur många av oss som är beredda att ändra livsstilen så mycket som dessa beräkningar ger vid handen, om inte ens den ovan beskrivna spartanska livsstilen är tillräckligt spartansk? Knappast någon, tror jag. En förändring av livsstilen så att ett jordklot räcker skulle innebära någonting helt annat än det vi menar med civilisation, det skulle innebära en tillbakagång till en stenålderstillvaro.

WWF:s beräkning är visserligen förenklad och möjligen tänkt som ett pedagogiskt verktyg. Men också den tanken är fel. Den vilseleder människor att tro på lösningar som är utopi. I själva verket kan konsumtionsminskning motverka syftet att uppnå en planet som är i balans.

Det stora problemet med fotavtrycksberäkningar är att de fokuserar på konsumtionens negativa miljöpåverkan utan att väga in konsumtionens plussida. Svagheten i det betraktelsesättet är att de produkter och tjänster vi köper inte tillskrivs någon direkt nytta, indirekt nytta eller nytta på sikt för mänskligheten. Varor och tjänster måste konsumeras för att produktutveckling mot energisnålare och energieffektivare skall kunna ske, men det här beaktas inte alls i beräkningarna. Därför är det den största svagheten då fotavtryck används som argument mot konsumtion.

(Här är det på sin plats att påpeka att sådan konsumtion som är direkt slöseri, exempelvis stor energianvändning i förhållande till nyttan är en annan sak. Kan man ändra på den, är det bra för både klimatet och plånboken.)

Konsekvensen av att bojkotta konsumtion kan åskådliggöras genom att se bakåt i tiden. Ponera att vi för 20 år sedan skulle haft beräkningar av ekologiskt fotavtryck enligt Global Footprint Network, WWF, EcoRunner och motsvarande och följt deras råd. Vilka produkter skulle vi inte ha idag då? Svaret är: ganska många.

Vi skulle inte haft mobiltelefoner eftersom sådan konsumtion skapar ökat fotavtryck enligt beräkningarna. Inte en enda människa skulle ha smarttelefoner. Och ingen av de miljarder fattiga människorna i världen som nu äger en lur skulle haft den nytta de har idag av den. Eller så skulle vi ha haft mobiltelefoner av 80-talsmodell, som slukade många gånger mer energi och resurser än dagens telefoner.

Det allra mest sorgliga är att klimatet och miljön skulle varit i ännu sämre skick än idag om det ekologiska fotavtrycket fått styra människors konsumtion. Om alla alltid konsumerar enbart med tanke på vad som minskar fotavtrycket mest, så bromsar det tyvärr den teknologiska utvecklingen.

Så gott som alla produkter som tillverkas idag är nämligen mycket miljövänligare än de 20 år gamla motsvarande modellerna. Om vi idag skulle använda den teknologi som fanns 1995 skulle vi ha betydligt högre nivåer av växthusgaser i atmosfären och större uttag av naturresurser per capita.

Jag skulle vilja omformulera påståendet ”om alla människor på jorden skulle leva som vi behövs flera jordklot” till ”om alla människor på jorden skulle leva som vi och med nuvarande tekniknivå behövs flera jordklot.” 

Det är en väsentlig skillnad mellan dessa två påståenden. Det första påståendet utgår ifrån att vi har den teknik vi har, och att inga innovationer sker. Det är helt fel utgångspunkt. Men för att den teknologiska evolutionen ska fortsätta måste vi förutsätta konsumera. Bara så kan varorna bli ännu mer material- och energisnåla i framtiden.

Det ekologiska fotavtrycket och talet om att flera jordklot behövs är alltför ensidigt. Att filtrera bort det som skapar framsteg kan bli en ekologisk fotboja.