Combating climate change is like running from a tsunami – safety lies on the higher ground. Techno-evolution is our hilltop. Consuming less and going back to a simpler lifestyle is a steep slope.
Vandrar man på stranden då en tsunami är på ingång finns det i praktiken ett enda räddningsalternativ, att söka sig uppför – på högre mark. Enligt forskarmajoriteten har klimatförändringen börjat välla in. Man kan likna detta vid att mänskligheten befinner sig på stranden i kampen mot klimatet. Som jag ser det är teknoevolution vårt berg medan konsumtionsminskning är stupet.
Gissar att du utvecklat resonemangen i ”Ett jordklot räcker”, vilken jag inte läst. Men jag önskar krångla en smula och vill därmed ställa ett par frågor.
Teknologi är helt säkert en av lösningarna gällande hur vi ska klara av rådande förändringar. Det jag ser som största bekymret är viljan av att göra något som ger reella effekter. I dagens läge har vi redan givetvis en hel drös av produkter som är långt mer energisnåla än tidigare. Problemet är att vi har så många av de prylarna att hushållen ändå inte förbrukar mindre el. Tvärtom verkar förbrukningen de facto bara öka och vi har fler mojänger som drar ström. Allt fler hus lyses upp av allt fler fasadbelysningar och uppfarterna liknar ibland landningsbanor på flygfält. Finns den rätta viljan att verkligen ”spara in” genom ny teknologi samtidigt som vi har ekonomisk tillväxt?
Jag förstår givetvis poängen med att tillväxt krävs för att kunna utveckla något. Men hur stor är den miljömässiga ”förlusten” under utvecklingsfasen och kan det teknologiska språnget vara så stort att det verkligen kompensera detta i slutändan. Vi måste ju trots allt ha gamla hjul rullande samtidigt som nya uppfinns. Du nämner t.ex nya flygplan som går på biobränsle. Tanken är vacker men kan biobränslet kompensera miljöbelastningen i konstruerandet av dessa flygplan och deras motorer? För mig känns det inte som en fungerande ekvation trots allt. Även ett dylikt flygplan kommer per automatik att ha sitt sk. ”ekologiska fotavtryck”. Det fotavtrycket må vara mycket mindre än tidigare flygplans, men det återställer så att säga ingen gammal ”synd”. Sedan utgår jag från att biobränslen inte har med palmolja att göra.
De enda gångerna som CO2 inte ökat lika snabbt i atmosfären (under vår historiska industri-relaterade tid alltså) är när det varit ekonomiskt dåliga tider. Sedan tar det fart igen när ekonomin kommer i rullning. Det finns givetvis goda exempel på teknologi som ändrat – ja revolutionerat – tidigare ekologiska bedrövelser och självfallet måste mänskligheten med all makt satsa massor på nya teknik. Men miljö (och klimat) är ju så mycket mer än CO2-relaterade klimatförändringar. Det är habitatförstörelse, drastiskt minskande biodiversitet med kollapsade ekosytem samt dessutom helt nya (”teknologiskt” framställda) ämnen som cirkulerar i kretsloppen (flamskyddmedel, neonikotinoider… ja även läkemedel och preventivmedel där ute i havet)
Så min mest angelägna fråga är om den där viljan att verkligen ”få till det” sist och slutligen finns i verkligheten och vardagen. Är vi tillräckligt angelägna? Och om inte – vad får oss angelägna?
Jag må vara någon slags ”miljömupp” (vad det nu sedan betyder), men jag är absolut inte främmande för teknologiska lösningar. Bl.a. anser jag att genmodifierade grödor är ett absolut måste för att vi ska kunna odla mat i tillräcklig mängd på tillräckligt begränsade ytor – samt utan behov av att sprida särskilda naturskadliga ämnen mot ogräs eller insekter. Jag är i grunden optimistisk men har numera svårt att undvika pessimism på basen av hur de mänskliga aktiviteterna på klotet tycks te sig i praktiken – samt på basen av historia. Jag tror dock inte att elbilar är en hållbar lösning – inte i större skala i alla fall. Där är jag mera inne på så simpla grejer som cyklar. Stora delar av vår bilanvändning är fatiskt ganska korta körsträckor. Våra Österbottniska städer är rena katastroferna ur cyklist-hänseende och infrastrukturen byggs fortfarande för att passa bilismen – samt egentligen nästan locka till att öka bilism. Går vi tillbaka till – låt säga – 50, 60 och ännu 70-talen så var det vanligt med bussar mellan stadscentrum och större industrier i utkanten. De arbetare som inte tog den bussen cyklade. Idag sitter alla i varsin bil och pendelsträckan är ofta inte på några hopplösa cykelavstånd.
Så åter till frågan… finns viljan och kan vi nå den genom positivism? – vilket jag verkligen hoppas.
Och i övrigt… Tack för en intressant blogg!
Trevligt med kommentarer och många bra frågor här, tack för det.
Svarar så här:
Energiförbrukningen i sig är inte det egentliga problemet, utan det är CO2 utsläppen från fossila bränslen.
Glädjande nog har CO2 från energianvändningen i världen planat ut och till och med minskat lite de senaste tre åren trots global tillväxt, enligt IEA, vilket också omfattas av IPCC. Det stämmer således inte att minskningen bara beror på lågkonjunkturer. Det handlar istället om ökad energieffektivitet, mer förnybar energi och mindre kolanvändning.
Elbilen; att bygga bilar skapar små utsläpp i förhållande till de utsläpp som sker under bilens drift, därför är det klokt att skifta teknik. Läs gärna min bok – där detta med teknikskiften förklaras närmare.
De övriga hoten mot våra planetära gränser, som exempelvis artutrotning är absolut en svår nöt att knäcka. Ofta handlar det om att människan dikar ut sumpområden, skapar med mark, använder gräsbekämpningsmedel, anlägger städer, vägar, osv.
Man kan knappast undvika viss artutrotning, men kunskap, teknologi i kombination med politisk styrning kan dämpa en hel del. Så har vi klarat av bly i bensin, freon i kylskåp, bilars svavelutsläpp, DDT, mm. något som klart gynnat tidigare utrotningshotade arter.
Jag förstår din miljöoro men tyvärr är livsstils förändring i den meningen att världens folk, och speciellt de stora massor som nu är på väg ur ur fattigdom, frivilligt skulle avstå från bilar, kylskåp, datorer, TV, resande mm. inte alls realistisk. Det finns absolut ingenting som talar för det.
Din egentliga fråga – har vi viljan att förändra? Nej, inte om det gäller att ändra livsstil så pass mycket som skulle krävas, inte på långa vägar. Däremot har vi en internationell politisk vilja- och en något växande individvilja att skifta teknologi. Vi har framförallt en accelererande teknologievolution samt en företagsvärld som upptäckt en affärsmöjlighet i detta. Det är här vi har lösningen, kanske inte helt perfekt, men den bästa av tänkbara lösningar.
Tack för ditt svar!
Jag har inte kollat CO2 relaterat till energianvändning specifikt – eller exakt vad som räknas in i begreppet energianvändning.
Men totala CO2-utsläppen är vad jag kan se fortsatt stigande. Det har ibland pratats om att det ”planat ut” men den ”utplaningen” har väl i stort sett handlat om att själva ökningen (”accelerationen”) av utsläpp avtagit.
Hellre elbilar än förbränningsmototer ja. Men jag upplever att cykel trots allt – speciellt i tätorter – borde ha prioritet ett (men så är jag lite av en cykelnörd också). Ökad kollektivtrafik borde också vara viktigt.
Som jag ser bekymren handlar det främst om hur vi ska lyckas få till de nödvändiga förändringarna på basen av positivism och eget val. Lagar och förordningar får ofta negativ klang och kan lätt slå bakut – som när enstaka individer medvetet sorterar soporna fel för att ”straffa” avfallsbolaget för dess avgifter.
… eller när en stor nation väljer en vetenskapsfrånvänd president vars tillväxtmål knappast är till för att gynna miljö.
Svår balansgång, det där med att locka till eget initiativ och/eller ta till lagstadgade begränsningar.
Jag tror förresten inte alls att det är något negativt med ökad användningav kylskåp och andra apparater i utvecklingsländerna. Antagligen kan det också vara tvärtom. Det viktiga är att på något sätt lyckas få ner (bort) exploateringen av ny mark, samt skapa ett hållbart jordbruk. Gällande det så är förstås pågående klimatförändringar ett stort och allvarligt frågetecken.
God fortsättning på julen!